Dag fyra i utmaningen ska jag skriva om maträtt denna dag...

Har faktiskt bara ätit en maträtt denna dag så det kommer bli enkelt   

Har tillsammans med sällskapet min mamma, pappsi och älskling ätit hemma hos mamma en otroligt mumsig, smakfull och så god mat idag. Mamma gjorde sin köttfärslimpa med pepparsås och till det potatisgratäng åsså grekiskt lantbröd! Fan alltså, jag åt i slow motion för att hinna njuta så mycke som möjligt   .

Jag vet jag skryter, men om ni smakat hade ni åxå gjort de.. 

Till efterätt fick vi äkta vaniljglass med kolasås och pepparkakor med kaffe...   

Stort tack till mamma som gjorde den goda maten!!!

(Detta är inte mammas köttfärslimpa men så nära jag kunde hitta på nätet)

Idag är dag tre av utmaningen, mina föräldrar...

Oj, vet nästan inte vart jag ska börja..

Min mamma heter Sofia Madeléne Beatrice Johansson. Hon är född och uppvuxen i Skellefteå och började arbeta rätt ungt, hon var 14 år när hon fick sitt första jobb som gick ut på att sitta på gräsmattan och räkna bilar åt Gatukontoret  .

Senare arbetade hon på Malmia ett tag innan hon började på Rönnskär 1979 där hon jobbade i 22 år och idag är hon sjukpensionär.

Året före jag föddes köpte mamma och pappa sitt första hus tillsammans i Ursviken.

Hon älskar och har alltid älskat djur, särskilt schäfrar, och vi har haft djur i min familj sen långt före jag föddes.

Min pappa var som en klok man en gång sa "ett original". Det finns ingen som honom och kommer aldrig finnas. Han hade ett väldigt hårt liv redan från början tyvärr, fick en fosterhemsplacering som var det värsta som hänt honom. Han precis som jag har flyttat runt en hel del, men bodde i Skellefteå en stor del av sitt liv, tills dess slut. Han jobbade också på Rönnskär (jag tror han och mamma möttes genom jobbet där). Han  hade två flyttfirmor som jag bara älskade när han bodde i Storselet, jag åkte ofta med honom runt Sverige och hjälpte till, jag minns jag blev så stolt varje gång över honom för alla berömde hans arbete, aldrig en pryl trasig, inte en enda gång! Tur att inte jag körde då hade allt varit paj   . Han spenderade sina sista..ja vad kan det vara, 15 eller så år i Storselet, och trivdes som fisken i vattnet i sitt hus.

Hans hobbys bestod av fiske och meka med saker, stora som små. Vi jobbade jättehårt tillsammans med att fixa till bilen jag skulle få när jag tog körkort (vilket jag inte har), en Ford Fairlane 500 -65 ombyggd till pickup. Vi skruvade loss alla delar som gick för att fixa till dom och jag påbörjade att måla motorrummet svart men hann aldrig färdigt det tyvärr. Den köpte han och mamma 1988 och han hade kvar resten av sitt liv... Den var en riktig pärla.

Pappa var som sagt ett orginal, han var en man som var totalt osjälvisk och han lyssnade alltid så förstående när jag behövde prata.. Jag pratar med honom fortfarande vartän han är, ibland behöver man det fastän man inte får något svar.. Ni som förlorat en närstående förstår säkert vad jag menar..

Åter till mamma tvärt, hon har en ny karl sen fem år tillbaka och bättre styvfar hade jag nog inte kunnat drömma om. Han finns alltid här för oss och han är livrädd att förlora både mig och mamma, vilket han aldrig kommer göra. Jag vet att jag alltid kan komma till honom med vadsomhelst och han lyssnar alltid. Han har varit ett enormt stöd sen jag förlorade pappa och jag kommer förevigt vara tacksam för att han är den han är. Jag har fått en del kommentarer om min styvfar och det struntar jag blankt i, som jag sagt förut så ska man sopa rent framför egen dörr innan man börjar gräva i alla andras. Jag vet inte hur andra växer upp men i min familj blev jag lärd att en familj finns där för varandra i vått och torrt, man älskar varandra villkorslöst och utan krav.

Ja nu vet jag inte riktigt vad jag ska skriva mer om mina föräldrar..

Dag tre som detta är tog längre tid än jag trodde att göra, men det var en känslosam, rolig och smärtsam resa att göra till både mitt och mina föräldrars förflutna.

Otrevliga kommentarer gör sig inte besväret...

Jahapp, dag två ska jag alltså skriva om min första kärlek...

Jag som har fruktansvärt dåligt minne kommer ihåg min första kärlek som om det var igår.. Han heter T**** *E***** (vill inte skriva hans namn ifall han tar illa upp).

Jag minns att det var sommarlov och jag spenderade några veckor hos min mormor på Moröhöjden och gick fotbollsläger, sommaren var verkligen underbar men lite visste jag att den skulle bli ännu bättre, och sämre på samma gång.

..ok jag kanske överdrev lite när jag sa att jag minns det som igår, men vissa detaljer är skarpa som knivar. Jag tror att jag träffade honom på lägret, som var därnere på Morön där industrierna är, bilfirman mm. Han var otroligt söt och jag och han fick rätt bra kontakt redan från början. Han bjöd med mig hem till sig och vi spelade nintendo tills sena timmar (fastän jag hade fast tid att vara hemma   ). Hans familj var underbara, hans mamma bjöd mig alltid att stanna på middag och hans storasyster var jättetrevlig.

Sommaren flöt på och jag hade som sagt superkul, ända tills en solig dag när jag satt i rummet hos mormor och såg tv, då ringde telefonen och mormor sa att jag skulle ta det i gästrummet (dvs mitt rum medans jag var där). Jag tog upp luren och det var han. Han lixom krälade ut orden ur munnen och jag visste att något var fel. Medans jag satt och lirkade med skrivbordslampan nervös som få så satt han och berättade att jag var en jättefin tjej som han haft jättekul med, men vi kunde inte vara pojkvän och flickvän längre... Mitt hjärta brast och jag var superledsen över att kärleken var så hemsk!

Hur skulle jag någonsin kunna bli kär igen   ...

Men man vet inte så mycket om kärlek när man bara är ca 10 år heller   

Det gick nog över på ett par dagar, då var jag mitt spralliga själv igen :)

Vi hade inte kontakt alls efter det samtalet, men jag har träffat honom i mina "vuxna" dagar och han minns också, vilket var mysigt att höra :)

Då försöker jag igen då...

Har antagit en utmaning att på 30 dagar skriva varje dag olika saker i mitt liv. Jag börjar idag med min presentation, idag är alltså dag 1 av 30.

Efter vad jag tror var drygt ett dygn i förlossning föddes jag en vinternatt för snart 26 år sedan på Skellefteå BB. Min mamma och pappa hade hus då men vi flyttade efter ett tag och jag har flyttat rätt många gånger i mitt liv, får se om jag kommer ihåg alla ställen...

Först bodde vi i Ursviken, sen har jag bott på Vivallaringen i Örebro (där Svensson, Svensson spelades in, bara ett "stenkast" ifrån), i Bureå, Anderstorp, Moröhöjden, Moröbacke, Storselet och som sagt Ursviken några gånger.

Min skoltid som ni kanske förstår har alltid varit lite flyktig då jag inte stannat så länge i en skola, mest för all mobbing jag fick utstå och kände mig verkligen ensam och att det var stora fel på mig eftersom mobbingen förföljde mig vart jag än bodde. Men när jag flyttade till Storselet ändrades det, där jag träffade en flicka ett par år yngre än mig som sa hej till mig men till denna dag aldrig sagt hej då. Hon heter Stina, hon var öppen, ärlig, omtänksam och den bästa vän jag kunnat önska mig. Visst, det förekom mobbing där med men inte till samma grad, om någon blev mobbad togs det upp efter samma rast som det hänt. Jag vill även nämna att Ursviksskolan var en av dom värsta när det gäller mobbing, men även där kom en tjej precis som Stina som en ängel och räddade mig från ensamhet, Ida heter hon. Vi har inte haft den bästa kontakten på sistone men hon är en sann vän för livet, och jag älskar både henne och Stina med allt jag är.

När jag kom i tonåren blev jag en riktig ung rebell, jag trotsade mina föräldrar i allt (men idag vet jag att dom bara ville mitt bästa, och jag har varit så enormt välsignad med att få dom bästa föräldrarna i världen). Jag började festa en del när jag blev 16-17 ungefär, party var allt som stod på mitt schema på helgerna och det var både den bästa och värsta tiden i mitt liv, men jag har nog sällan och aldrig haft så roligt som jag hade då heller... I nattlivet mötte jag nästa under till människa, Nettan, som alltid funnits där och alltid kommer finnas där, jag hoppas att hon vet att jag känner likadant för henne som hon känner för mig.

Jag har spenderat mesta tiden av mitt "vuxna" liv med olika arbetsplatser för att prova mig fram, och det bästa jobb jag haft (men även det tyngsta) var på en 4H-gård. Jag har alltid varit en enorm djurälskare men när jag arbetade där lärde jag mig att det är djur jag alltid kommer vilja jobba med.

På tal om djur så har det alltid funnits ett eller flera i mitt liv ända sen jag föddes, oftast schäfrar och/eller katter. Just nu har jag min lilla "bebis" Terrence, som är en riktig "mammagris" och han är som en svans på mig, får inte göra något själv och stänger jag in mig någonstans så skriker han tills jag svarar eller kommer ut    jag måste säga att det gör mig så glad på något sätt, att det finns ett litet liv som behöver mig, särskilt med tanke på hur gärna jag alltid velat ha barn.

Men jag har faktiskt ett barn nu, plastbarn men ändå ett barn ;) Nicklas heter han och är son till min pojkvän som jag varit tillsammans med dom senaste fem-sex åren (klockan är mycket och jag orkar inte räkna ut exakt hur länge). Både han och hans son har förgyllt mitt liv på sätt jag aldrig trodde möjligt, dom har lärt mig att älska igen, något som jag hade gett upp helt, jag var singel i fyra år i streck innan jag träffade Robban, men tack vare att hans syster (min bästa vän) så kom han hem till mig på en fest och vi har varit tillsammans sen dess.

En sak jag haft enorm tur med är Nicklas, jag älskar honom som min egen och han är en väldigt klok och underbar människa och om jag aldrig i mitt liv skulle få egna barn så är jag komplett så länge han finns i mitt liv.

Jag vill också säga vilken tur jag haft i övrigt när det gäller min älskling, han har den underbaraste familj man kan önska sig (förutom min då, men hans hör ju till min och tvärtom). Jag har en helmysig svärmor, hon är en av dom tuffaste, roligaste och varmaste människor jag någonsin mött. Ett av hennes barnbarn står mig väldigt nära hjärtat, Alicia. Hon vann mitt hjärta från dag ett (dvs hon var väldigt liten eftersom jag känt Stina långt innan Alicia föddes), och hon får mig alltid att skratta. Stina (dvs "svägerskan"), hennes man Ante och deras son Oliver är också helt otroliga människor! (nu har jag inte glömt er andra om ni tror det, men ur familjen står jag dessa närmast :) ) *kram på er alla*

Tjaa nu vet jag inte riktigt vad jag ska lägga till mer, som sagt är jag ganska trött (fastän jag inte kan sova, har såna nätter ibland ;) ) men om jag kommer på något mer så går det alltid ändra   

Hoppas ni sussar sött   

That's all folks!

Ps: Imorrn kommer del två av utmaningen, "min första kärlek", missa inte det   

Har varit en ganska fullspäckad dag fastän jag sov så länge, eller så är det precis därför det blivit så mycke ;) Hade en helmysig middag på Tatung, det var SÅ längesen sist så det va ju jättekul att åka dit och äta.

Lilla Fagra åkte hem till Norge igår så vi saknar henne enormt, särskilt mamma som hann fästa sig så mycket vid henne, och tvärtom. Fagra verkligen älskar mamma, det syntes på långa vägar.. Mamma var den hon tydde sig till och jag hoppas att hon kommer ha det bra nu med.   

Ikväll blir det riktigt mysigt med film när jag ska sova, hjärtat har proppat "film-lådan" som jag kallar den (en såndär låda som man stoppar filmer, musik och bilder i med usb) så det blir Snövit, Polarexpressen, Shrek 4 och massa annat kuligt tecknat   

Nej nu blir det nog snarklådan, är så trött så!!

Bye!

Nääe jag sov väl liiite för länge idag, haft telefonen på ljudlös sen inatt eftersom bobby varit chaffis så jag ville inte bli väckt mitt i natten då det inte är jag som kör    men gissa då om jag vaknat på morgonen när någon ringt? Neeejdå!

Men jag vaknade inte alltför sent heller, bara senare än vanligt men det är ju trots allt "vilodag" idag.. Nog för att jag inte alls tänkt vila jag vill ju börja med julstöket!

Åsså har jag väl tänkt göra den där presentationen idag men vi får se vad jag hinner. Om jag då kunde få in bilderna på pepparkakshuset jag gjort men minneskortet eller hållaren är det något stort fel på så jag får inte in mina bilder i datorn   

Nä nu ska jag göra något vettigt, man kan ju börja med att plocka undan här så det ryms några julsaker :)

kram så länge

Nu är det så nära jul att det börjar bli skrämmande.. Jag blir uppstressad och vet inte riktigt vilket håll jag ska vända mig åt eller någonting.. Absolut inget är ordnat än inför julen och det börjar göra sig påmint, bara 20 dagar kvar.   

Och när julen kommer blir jag bara mer påmind om att jag inte har några egna barn, en liten som ska slita upp sina klappar med glimten i ögat och se med sina stora ögon den vackra klädda granen i hörnet av vardagsrummet, med massor av ljus och vackra julpynt i.. Dumma hjärna att sätta igång och tänka sådär!!

Dessutom är det extra jobbigt i år igen att fira utan pappa, som jag alltid firat jul med.. Han firade sista julen med mig och det kommer jag aldrig glömma, men det gör det samtidigt bara ännu jobbigare.. Men jag passar på att ta denna tid att minnas honom och skicka mina varma tankar vartän han är.   

Idag blir de knappt nå bloggning för mig, datorn är segare än vanligt så jag lägger ner nu innan jag kastar ut den genom fönstret..   

Ha en bra kväll allihopa :)