Jahapp, dag två ska jag alltså skriva om min första kärlek...

Jag som har fruktansvärt dåligt minne kommer ihåg min första kärlek som om det var igår.. Han heter T**** *E***** (vill inte skriva hans namn ifall han tar illa upp).

Jag minns att det var sommarlov och jag spenderade några veckor hos min mormor på Moröhöjden och gick fotbollsläger, sommaren var verkligen underbar men lite visste jag att den skulle bli ännu bättre, och sämre på samma gång.

..ok jag kanske överdrev lite när jag sa att jag minns det som igår, men vissa detaljer är skarpa som knivar. Jag tror att jag träffade honom på lägret, som var därnere på Morön där industrierna är, bilfirman mm. Han var otroligt söt och jag och han fick rätt bra kontakt redan från början. Han bjöd med mig hem till sig och vi spelade nintendo tills sena timmar (fastän jag hade fast tid att vara hemma   ). Hans familj var underbara, hans mamma bjöd mig alltid att stanna på middag och hans storasyster var jättetrevlig.

Sommaren flöt på och jag hade som sagt superkul, ända tills en solig dag när jag satt i rummet hos mormor och såg tv, då ringde telefonen och mormor sa att jag skulle ta det i gästrummet (dvs mitt rum medans jag var där). Jag tog upp luren och det var han. Han lixom krälade ut orden ur munnen och jag visste att något var fel. Medans jag satt och lirkade med skrivbordslampan nervös som få så satt han och berättade att jag var en jättefin tjej som han haft jättekul med, men vi kunde inte vara pojkvän och flickvän längre... Mitt hjärta brast och jag var superledsen över att kärleken var så hemsk!

Hur skulle jag någonsin kunna bli kär igen   ...

Men man vet inte så mycket om kärlek när man bara är ca 10 år heller   

Det gick nog över på ett par dagar, då var jag mitt spralliga själv igen :)

Vi hade inte kontakt alls efter det samtalet, men jag har träffat honom i mina "vuxna" dagar och han minns också, vilket var mysigt att höra :)

Då försöker jag igen då...

Har antagit en utmaning att på 30 dagar skriva varje dag olika saker i mitt liv. Jag börjar idag med min presentation, idag är alltså dag 1 av 30.

Efter vad jag tror var drygt ett dygn i förlossning föddes jag en vinternatt för snart 26 år sedan på Skellefteå BB. Min mamma och pappa hade hus då men vi flyttade efter ett tag och jag har flyttat rätt många gånger i mitt liv, får se om jag kommer ihåg alla ställen...

Först bodde vi i Ursviken, sen har jag bott på Vivallaringen i Örebro (där Svensson, Svensson spelades in, bara ett "stenkast" ifrån), i Bureå, Anderstorp, Moröhöjden, Moröbacke, Storselet och som sagt Ursviken några gånger.

Min skoltid som ni kanske förstår har alltid varit lite flyktig då jag inte stannat så länge i en skola, mest för all mobbing jag fick utstå och kände mig verkligen ensam och att det var stora fel på mig eftersom mobbingen förföljde mig vart jag än bodde. Men när jag flyttade till Storselet ändrades det, där jag träffade en flicka ett par år yngre än mig som sa hej till mig men till denna dag aldrig sagt hej då. Hon heter Stina, hon var öppen, ärlig, omtänksam och den bästa vän jag kunnat önska mig. Visst, det förekom mobbing där med men inte till samma grad, om någon blev mobbad togs det upp efter samma rast som det hänt. Jag vill även nämna att Ursviksskolan var en av dom värsta när det gäller mobbing, men även där kom en tjej precis som Stina som en ängel och räddade mig från ensamhet, Ida heter hon. Vi har inte haft den bästa kontakten på sistone men hon är en sann vän för livet, och jag älskar både henne och Stina med allt jag är.

När jag kom i tonåren blev jag en riktig ung rebell, jag trotsade mina föräldrar i allt (men idag vet jag att dom bara ville mitt bästa, och jag har varit så enormt välsignad med att få dom bästa föräldrarna i världen). Jag började festa en del när jag blev 16-17 ungefär, party var allt som stod på mitt schema på helgerna och det var både den bästa och värsta tiden i mitt liv, men jag har nog sällan och aldrig haft så roligt som jag hade då heller... I nattlivet mötte jag nästa under till människa, Nettan, som alltid funnits där och alltid kommer finnas där, jag hoppas att hon vet att jag känner likadant för henne som hon känner för mig.

Jag har spenderat mesta tiden av mitt "vuxna" liv med olika arbetsplatser för att prova mig fram, och det bästa jobb jag haft (men även det tyngsta) var på en 4H-gård. Jag har alltid varit en enorm djurälskare men när jag arbetade där lärde jag mig att det är djur jag alltid kommer vilja jobba med.

På tal om djur så har det alltid funnits ett eller flera i mitt liv ända sen jag föddes, oftast schäfrar och/eller katter. Just nu har jag min lilla "bebis" Terrence, som är en riktig "mammagris" och han är som en svans på mig, får inte göra något själv och stänger jag in mig någonstans så skriker han tills jag svarar eller kommer ut    jag måste säga att det gör mig så glad på något sätt, att det finns ett litet liv som behöver mig, särskilt med tanke på hur gärna jag alltid velat ha barn.

Men jag har faktiskt ett barn nu, plastbarn men ändå ett barn ;) Nicklas heter han och är son till min pojkvän som jag varit tillsammans med dom senaste fem-sex åren (klockan är mycket och jag orkar inte räkna ut exakt hur länge). Både han och hans son har förgyllt mitt liv på sätt jag aldrig trodde möjligt, dom har lärt mig att älska igen, något som jag hade gett upp helt, jag var singel i fyra år i streck innan jag träffade Robban, men tack vare att hans syster (min bästa vän) så kom han hem till mig på en fest och vi har varit tillsammans sen dess.

En sak jag haft enorm tur med är Nicklas, jag älskar honom som min egen och han är en väldigt klok och underbar människa och om jag aldrig i mitt liv skulle få egna barn så är jag komplett så länge han finns i mitt liv.

Jag vill också säga vilken tur jag haft i övrigt när det gäller min älskling, han har den underbaraste familj man kan önska sig (förutom min då, men hans hör ju till min och tvärtom). Jag har en helmysig svärmor, hon är en av dom tuffaste, roligaste och varmaste människor jag någonsin mött. Ett av hennes barnbarn står mig väldigt nära hjärtat, Alicia. Hon vann mitt hjärta från dag ett (dvs hon var väldigt liten eftersom jag känt Stina långt innan Alicia föddes), och hon får mig alltid att skratta. Stina (dvs "svägerskan"), hennes man Ante och deras son Oliver är också helt otroliga människor! (nu har jag inte glömt er andra om ni tror det, men ur familjen står jag dessa närmast :) ) *kram på er alla*

Tjaa nu vet jag inte riktigt vad jag ska lägga till mer, som sagt är jag ganska trött (fastän jag inte kan sova, har såna nätter ibland ;) ) men om jag kommer på något mer så går det alltid ändra   

Hoppas ni sussar sött   

That's all folks!

Ps: Imorrn kommer del två av utmaningen, "min första kärlek", missa inte det