Idag har man haft det SÅ mysigt.. Först lite sista-minuten-klappar och sen bar det av hem till mamma för födelsedagsfirande (lägger upp bilder sen). Vi åt först en otroligt smaskig middag, en fläskfilégryta som Gunnar gjort åt oss med ris till, sedan blev det presentöppning för mamma. Hon fick bl a en tröja, cd-skivor, presentkort på Kappahl och en mini-digital fotoram som hon kan ha i nyckelknippan å lite annat    *STORT GRATTIS MAMMA!!!!* 

Sen blev det bingolotto, vi vann ingen men det var så kul att få spela, särskilt efter mitt fiasko ifjol när jag promenerade heeela vägen till Konsum för att få reda på att dom inte ens säljer lotter, åsså plumsade jag i snö upp till midjan (har bildbevis)..

Det var verkligen inte kul men fick som sagt ta igen det i år. Sen åt vi glasstårtan som jag gjort och öppnade julklappar, vi fick varsitt jättehärliga täcke och kuddar som var enormt önskat    Vi hade vår egen lilla julafton hos mamma, sen ska jag å Robban ha våran imorgon (idag) bitti och sen till svärmor och ha julafton där, sen jul hos svärfar på juldagen.. Så det blir sammanlagt fyra julaftnar för oss i år  ..

Nä nu tror jag att jag ska hoppa isäng, har mycke att stå i innan vi ska hämta sonen imorgon innan vi åker ut till skogs :)

Kram på er alla, och ha en underbart god jul!!!

Så mysigt man hade det förr alltså... Tänk när man var yngre och inte hade ett enda bekymmer när julen kom, tvärtom så kunde man inte vänta till julafton och önskade att det var jul varenda dag från den första december. Advent kom så sakta att det kändes som livet gick i slow motion, det här året har jag inte hunnit tända ett enda ljus det har gått så fort...

Man hade inga pengabekymmer för man köpte något litet sött till mamma och pappa och/eller gjorde något i skolan.. Till sina vänner köpte man för 15-20 spänn, sudd eller liknande.. Så enkelt livet var då.. Nu har man inte hunnit/kunnat köpa en simpel jävla grej än, och tiden knappar in så fort att man har ständigt ont i magen, som om man inte har nog med bekymmer..

Inte undra på att man inte känner julstämning..

Saknar andra halvan av min familj och kommer inte få tillbaka dom, värsta julen någonsin, kanske inte meningen jag ska ha någon julstämning...

Fördelen är att om en vecka är julen över, men på samma sida av myntet så får jag ju panik, det är mindre än en vecka kvar!!   

Urs säger jag bara, vilken stressig och deppig jul, än så länge.

Det känns nog annorlunda när man sitter på kökstolen hos svärmor och dricker kaffe och ätit god julmat och känt stressen lägga sig så man äntligen kan njuta, men det känns så långt bort just nu, och samtidigt inte... Jag är som ett virr i vanliga fall, men nu är det tiodubblat, minst!!

Ska försöka stressa ner, men det blir nog svårt före man kan börja handla julklapparna och känna lugnet..

Men, på en gladare not så längtar jag enormt till på torsdag, då får jag fira älskade mamma som fyller år..Puss på dig mamma!!    Ska bli mysigt!! och jag har blivit ombedd att göra glasstårta, mums!

Ha´de så bra nu alla tomtar och troll därute!!

Ingen mysig 5-års dag blev de då... Men det beror mest på pengabristen.. Annars hade det nog blivit middag, bio och hela kitet, istället blev det rostade mackor och en cig.. men man får ta det man har och åtminstone glädjas åt att man har varandra...  

Får se om julen blir lika "mysig"...

Kram på er och tack till alla som grattat oss   

Imorgon har jag och hjärtat 5 år tillsammans bakom oss, och förhoppningsvis många, många, många år till framför oss  ..

Vi har gått igenom så mycket tillsammans, och vi har blivit starkare av det. Han är en sån genomsnäll underbar människa.

Precis som alla andra par så har vi haft våra gräl, till och med flyttat isär mer än en gång, men det har som sagt bara gjort oss starkare, vi tror på varandra och kärleken är evig, jag känner det verkligen i hela mig att han är mannen för mig, det har han alltid varit det tog mig bara ett tag att lista ut det. 

Min enda önskan för oss och det enda jag saknar i vårt förhållande är ett barn, vi vill inget hellre och förhoppningsvis slår drömmen en dag in...  

Ville bara säga det och ett stort grattis älskling, för att du stått ut med mig i fem hela år, du är min underbara man och jag älskar dig till döds!!!

Puss o kram o nyp i stjärten!!

//din trasdocka

Dag 5 = Vad är kärlek...

Jag har haft turen att uppleva mycket kärlek i mitt liv, har haft få och bra vänner som verkligen älskar mig (och jag dom) istället för många flyktiga vänner som man knappt vet om man tycker om ens...

Kärlek är naturligtvis olika för alla, men för mig är kärleken det som får jorden att gå runt. Utan kärlek i mitt liv vet jag inte vart jag skulle vara, om jag ens skulle finnas.. Jag älskar olika människor på olika sätt, men jag älskar inte med olika mängd. Tex jag älskar min karl och hans syster (min bästa vän) lika mycket men inte på samma sätt. Robert är jag ju förälskad i plus att jag älskar honom mer än livet själv, och med Stina är det samma fast henne är jag inte förälskad i, men min kärlek till henne är oändlig ändå.    

Mitt livs kärlek är Robert som ni förstår, han ger mig kärlek som jag aldrig trodde fanns, och jag hade gett upp helt på kärlek innan jag fann honom men han öppnade mina ögon till något helt nytt när det gällde förhållanden med killar, kärlek utan förbehåll... Han ger allt han har i vårt förhållande och ber sällan och aldrig om något i gengäld, och jag vet hur lyckligt lottad jag är, jag tar honom aldrig för given...  

Min mamma älskar jag mer än jag kan säga, ingen har någonsin ställt upp för mig som hon gör och alltid gjort, jag önskar bara att jag kunde göra mer för henne.. Hon får mig alltid att skratta när jag är nere, och hon lånar mig sin axel när jag behöver gråta.. Det finns ingen kvinna som hon i världen, och jag är SÅ lycklig att hon är min och bara min mamma!!!    

Åsså har vi min gumma, min kära lilla gumma Stina... Bästa vän sen jag var 11 år och samma där, ovillkorslös kärlek in i det sista! Visst har vi haft våra gnabb, men vilka som älskar varandra har inte det?

Den sista jag kommer nämna här fastän han inte är den sista jag älskar är Nicklas, Roberts son, alltså min styvson..

Han välkomnade mig från dag ett med öppna armar, och ett klokare barn på denna jord finns inte! Han är smart, underbar och helt perfekt! Jag kan inte uttrycka nog hur mycket jag älskar honom, han är verkligen speciell för mig och kommer alltid vara det!

Nicklas kusin Alicia vill jag också nämna här, hon är också viktig och speciell för mig, hon får mig skratta så hårt att jag får ont i magen! Hon är en underbar tjej som har en speciell plats i mitt hjärta, såsom hennes och Nicklas farmor Lena!

Åsså älskar jag såklart min lilla bebis Terrence, vår "lilla" kisse   

en av dom smartaste katter jag haft, kan redan sitt, sitt vackert och "peka" ;)

Nu kanske jag har tråkat ut er med min mängd av ord men ingen har tvingat dig att läsa   

Till alla er jag skrivit om här; Tack för att ni finns, ni är den bästa familj man kan önska sig!!!

Dag fyra i utmaningen ska jag skriva om maträtt denna dag...

Har faktiskt bara ätit en maträtt denna dag så det kommer bli enkelt   

Har tillsammans med sällskapet min mamma, pappsi och älskling ätit hemma hos mamma en otroligt mumsig, smakfull och så god mat idag. Mamma gjorde sin köttfärslimpa med pepparsås och till det potatisgratäng åsså grekiskt lantbröd! Fan alltså, jag åt i slow motion för att hinna njuta så mycke som möjligt   .

Jag vet jag skryter, men om ni smakat hade ni åxå gjort de.. 

Till efterätt fick vi äkta vaniljglass med kolasås och pepparkakor med kaffe...   

Stort tack till mamma som gjorde den goda maten!!!

(Detta är inte mammas köttfärslimpa men så nära jag kunde hitta på nätet)

Idag är dag tre av utmaningen, mina föräldrar...

Oj, vet nästan inte vart jag ska börja..

Min mamma heter Sofia Madeléne Beatrice Johansson. Hon är född och uppvuxen i Skellefteå och började arbeta rätt ungt, hon var 14 år när hon fick sitt första jobb som gick ut på att sitta på gräsmattan och räkna bilar åt Gatukontoret  .

Senare arbetade hon på Malmia ett tag innan hon började på Rönnskär 1979 där hon jobbade i 22 år och idag är hon sjukpensionär.

Året före jag föddes köpte mamma och pappa sitt första hus tillsammans i Ursviken.

Hon älskar och har alltid älskat djur, särskilt schäfrar, och vi har haft djur i min familj sen långt före jag föddes.

Min pappa var som en klok man en gång sa "ett original". Det finns ingen som honom och kommer aldrig finnas. Han hade ett väldigt hårt liv redan från början tyvärr, fick en fosterhemsplacering som var det värsta som hänt honom. Han precis som jag har flyttat runt en hel del, men bodde i Skellefteå en stor del av sitt liv, tills dess slut. Han jobbade också på Rönnskär (jag tror han och mamma möttes genom jobbet där). Han  hade två flyttfirmor som jag bara älskade när han bodde i Storselet, jag åkte ofta med honom runt Sverige och hjälpte till, jag minns jag blev så stolt varje gång över honom för alla berömde hans arbete, aldrig en pryl trasig, inte en enda gång! Tur att inte jag körde då hade allt varit paj   . Han spenderade sina sista..ja vad kan det vara, 15 eller så år i Storselet, och trivdes som fisken i vattnet i sitt hus.

Hans hobbys bestod av fiske och meka med saker, stora som små. Vi jobbade jättehårt tillsammans med att fixa till bilen jag skulle få när jag tog körkort (vilket jag inte har), en Ford Fairlane 500 -65 ombyggd till pickup. Vi skruvade loss alla delar som gick för att fixa till dom och jag påbörjade att måla motorrummet svart men hann aldrig färdigt det tyvärr. Den köpte han och mamma 1988 och han hade kvar resten av sitt liv... Den var en riktig pärla.

Pappa var som sagt ett orginal, han var en man som var totalt osjälvisk och han lyssnade alltid så förstående när jag behövde prata.. Jag pratar med honom fortfarande vartän han är, ibland behöver man det fastän man inte får något svar.. Ni som förlorat en närstående förstår säkert vad jag menar..

Åter till mamma tvärt, hon har en ny karl sen fem år tillbaka och bättre styvfar hade jag nog inte kunnat drömma om. Han finns alltid här för oss och han är livrädd att förlora både mig och mamma, vilket han aldrig kommer göra. Jag vet att jag alltid kan komma till honom med vadsomhelst och han lyssnar alltid. Han har varit ett enormt stöd sen jag förlorade pappa och jag kommer förevigt vara tacksam för att han är den han är. Jag har fått en del kommentarer om min styvfar och det struntar jag blankt i, som jag sagt förut så ska man sopa rent framför egen dörr innan man börjar gräva i alla andras. Jag vet inte hur andra växer upp men i min familj blev jag lärd att en familj finns där för varandra i vått och torrt, man älskar varandra villkorslöst och utan krav.

Ja nu vet jag inte riktigt vad jag ska skriva mer om mina föräldrar..

Dag tre som detta är tog längre tid än jag trodde att göra, men det var en känslosam, rolig och smärtsam resa att göra till både mitt och mina föräldrars förflutna.

Otrevliga kommentarer gör sig inte besväret...

Jahapp, dag två ska jag alltså skriva om min första kärlek...

Jag som har fruktansvärt dåligt minne kommer ihåg min första kärlek som om det var igår.. Han heter T**** *E***** (vill inte skriva hans namn ifall han tar illa upp).

Jag minns att det var sommarlov och jag spenderade några veckor hos min mormor på Moröhöjden och gick fotbollsläger, sommaren var verkligen underbar men lite visste jag att den skulle bli ännu bättre, och sämre på samma gång.

..ok jag kanske överdrev lite när jag sa att jag minns det som igår, men vissa detaljer är skarpa som knivar. Jag tror att jag träffade honom på lägret, som var därnere på Morön där industrierna är, bilfirman mm. Han var otroligt söt och jag och han fick rätt bra kontakt redan från början. Han bjöd med mig hem till sig och vi spelade nintendo tills sena timmar (fastän jag hade fast tid att vara hemma   ). Hans familj var underbara, hans mamma bjöd mig alltid att stanna på middag och hans storasyster var jättetrevlig.

Sommaren flöt på och jag hade som sagt superkul, ända tills en solig dag när jag satt i rummet hos mormor och såg tv, då ringde telefonen och mormor sa att jag skulle ta det i gästrummet (dvs mitt rum medans jag var där). Jag tog upp luren och det var han. Han lixom krälade ut orden ur munnen och jag visste att något var fel. Medans jag satt och lirkade med skrivbordslampan nervös som få så satt han och berättade att jag var en jättefin tjej som han haft jättekul med, men vi kunde inte vara pojkvän och flickvän längre... Mitt hjärta brast och jag var superledsen över att kärleken var så hemsk!

Hur skulle jag någonsin kunna bli kär igen   ...

Men man vet inte så mycket om kärlek när man bara är ca 10 år heller   

Det gick nog över på ett par dagar, då var jag mitt spralliga själv igen :)

Vi hade inte kontakt alls efter det samtalet, men jag har träffat honom i mina "vuxna" dagar och han minns också, vilket var mysigt att höra :)